Bloggen flyttad

Kära bloggläsare,

min blogg är nu flyttad till Dagens Arbetes sajt och kan läsas på denna adress: da.se/hellekleinsblogg

Härmed kommer jag inte längre att blogga på det här stället.

Häng med till Helle Kleins blogg på DA!

 

Ris och ros om LO-beslut

LO-kongressen går mot sitt slut. Det har varit spännande dagar av heta debatter och intressanta tal. Dagens Arbete har här listat några av de viktigaste besluten som tagits av kongressen.

Jag gläds åt beslutet att LO ska driva en individualiserad föräldraförsäkring. Det är ett av de bättre sätten att verka för jämställdhet och här kan LO behövas som blåslampa gentemot regeringen.
Däremot är jag bekymrad över att kongressen valde att ge upp den fackliga kampen på en så central fråga som den om otrygga anställningsformer. Debatten om allmän visstid blev en av de längsta. Under två timmar deltog nästan 40 talare. Alla var de överens om det usla med att arbetsgivarna staplar visstidsanställningar. Många hänvisade till att vi har fått ett nytt daglönarsystem där folk sms:as eller rings in för timjobb.

Jag delar verkligen kritiken mot detta och har skrivit åtskilliga ledare på ämnet. Striden handlar inte om själva problembilden utan om vägen till förändring. Ska facket lämna över till politikerna att bestämma, dvs ska LO kräva lagstiftning mot allmän visstid? Eller ska facket driva kampen genom kollektivavtal? Det är en principiellt viktig fråga då det handlar om fackets roll. Det har på senare tid funnits en oroväckande tendens till att alltmer av arbetsmarknaden politiseras. Denna vinter och vår har vi hört ett antal politiska partier kräva lägre löner exempelvis. Runtom i Europa ser man hur fackföreningarna pressas tillbaka och i stället införs statliga minimilöner och plötsligt har politiken tagit över en central maktfråga från arbetsmarknadens parter.

Att Kommunals nye ordförande Tobias Baudin förordade lagvägen på LO-kongressen förvånar. När han hörde till LO-ledningen tyckte han inte så. Det hade varit bättre om Kommunal drev visstidsfrågan till konflikt på arbetsmarknaden. LO hade ställt upp unisont bakom kommunalarna vid en sådan konflikt. Nu har man istället avhänt sig samordning i denna fråga och LO ska låta politiken besluta. Det är obegripligt att LO-kongressen valde splittring i denna fråga.

Kravet på att politikerna ska se till att allmän visstid tas bort är i hög grad populistiskt. Det finns i dag ingen riksdagsmajoritet för detta. Och vem vet vad som händer om facket nu ger politikerna bollen och det blir en borgerlig regering efter nästa val? IF Metall varnade just kongressen för att öppna Pandoras ask. Om facket driver att politikerna ska besluta i denna fråga kan ju arbetsgivarna driva att politikerna beslutar i en annan. Så har vi skapat en politiserad och juridifierad arbetsmarknad – nåt helt annat än den svenska modell som LO bekänner sig till.

LO-kongressen beslutade på en helt annan punkt på dagordningen att man ska driva kampanj för kollektivavtalen. Utmärkt. Men varför då vara så uppgiven inför kollektivavtalsmodellen när det gäller att komma tillrätta med de otrygga anställningarna? Om inte facket tror på sina egna förhandlingsmöjligheter vem ska då tro på dem?

Kongressen beslutade också att LO ska utreda sig själv och sin roll i framtiden. Det är bra och uppenbart nödvändigt.

 

 

 

Grattis till kulturpriset, Eli Abadji

LO:s stora kulturpris delas i år ut till IF Metallaren Eli Abadji för sitt engagemang för läsandet. Abadji är kulturansvarig för IF Metalls avdelning 28 Västra Skaraborg och har under många år arbetat med projekten ”Läs för mig pappa” och ”Läs för mig”, drivit läsfrämjandet bland industriarbetarna, engagerat författarbesök på arbetsplatserna och upprättat arbetsplatsbibliotek.

– Eli är en eldsjäl med ständig tro på läsandets och högläsandets kraft och möjligheter, sa LO-ordförande Karl-Petter Thorwaldsson när pristagarna presenterades på LO-kongressen.

Prissumman är på 50.000 kr.

Även Eivor Schultz från ABF i Västernorrland prisades för sitt engagemang för läsfrämjandet liksom projektet ”Läsa för integration” som drivs av Assyriska föreningens kvinnosektion i Södertälje.

Väldigt bra att LO lyfter fram eldsjälar som Eli med flera och sätter läsandet och litteraturen i centrum.

 

Hatet dödar

Mordet på labourpolitikern Jo Cox är en tragedi som alltför mycket påminner om mordet på utrikesminister Anna Lindh för 13 år sedan. Båda var lysande stjärnor som släcktes på tok för tidigt. Båda utsattes för en mördares hatiska aktion mitt under brinnande Europa-debatt. Ännu vet vi inte motivet till mordet på Jo Cox men det vi vet är att det precis som i fallet med Anna Lindh kommer att få politisk betydelse.

Och båda efterlämnade två barn som tvingas växa upp utan sin mor.

Hur mycket hat klarar vår demokrati? I en tid av terrordåd, hatbrott och politiska mord utmanas demokratin till bristningsgränsen. Jo Cox make vädjar nu om enighet och gemensam kamp mot det hat som mördade hans fru. Han har så rätt och jag hoppas många lyssnar på hans ord.

Den uppiskade valdebatten i England inför Brexit-omröstningen är liksom presidentvaldebatten i USA tydliga tecken på ett urspårat samhällsklimat där polariseringen tagit över på bekostnad av sans och förnuft. Att labila människor triggas av detta och börjar att se människor som samhällsfiender och tar till vapen är tyvärr inte märkligt. Hatsajter och kommentarsfält har hjälpt till att skapa en avhumaniserad samhällsdebatt.

Vi vet ännu inte allt om det förfärliga i Leeds. Att mördaren lär ha skrikit ”Britain first” när han sköt Jo Cox tyder på att han mycket väl visste vem hon var och hatade det hon stod för.

Hatet är ett gift som just nu sprider sig i form av extremism och auktoritära strömningar runtom i Europa och USA. För oss alla som vill värna demokratin är det hög tid att bekämpa detta gift och värna humanismens samtalston och människovärdets kultur.

I kväll känner jag oerhörd sorg.

I morgon vill jag fortsätta tro på den modiga kärleken som värnar olikhetens samhällsgemenskap där vi bryter åsikter mot varandra men aldrig hatar, där vi återupprättar tron på det djupast mänskliga, på öppenheten och solidariteten.

Precis som Jo Cox ville. Precis som Anna Lindh ville.

Och precis som vi trots allt ännu är väldigt många i dag som vill.

 

 

Skotten i Orlando

Tragedin i Orlando är fortfarande svår att ta in. Det är som Jonas Gardell så väl uttryckte det, ett ”bögarnas Utöya”. Det bestialiska mördandet inne på gay-klubben av oskyldiga människor som bara ville dansa, festa och älska livet är i Behring Breiviks anda. Mördaren hatade homosexuella, därför skulle de dö.

Mördaren må vara en ensam galning men hans förvridna människosyn är han tyvärr inte ensam om. Skotten i Orlando är ett solklart hatbrott. Huruvida det också är en fråga om terrorism återstår att se. Ännu tycks det mesta vara oklart. FBI har inte kunnat binda gärningsmannen till någon organisation. Att IS applåderar våldet hör till deras avskyvärda propaganda gentemot västvärlden.

Men hatet mot homosexuella finns där, hos både högerextrema kristna och militanta islamister. Att en fullblodspopulist och rasist som Donald Trump nu försöker utnyttja tragedin i Orlando till att vinna politiska poänger på sitt invandrarhat är milt sagt osmakligt. Bland hans Tea-partyanhängare finns en utbredd homofobi. Hans uppiskande av hat mot muslimer är lika allvarligt som hatet mot homosexuella.

Skotten i Orlando kan förändra det amerikanska politiska landskapet. Förhoppningsvis till det bättre, till förståelse för behovet av hårdare vapenlagar, för behovet av att skapa ett samhällsklimat som bygger på en anda av gemenskap i stället för på hat mot olika grupper och för behovet av rim och reson i den i dag förödande polariserade politiska debatten.

Vi är många i dag som sörjer tillsammans med HBTQ-rörelsen världen över. Men ur sorgen växer vetskapen att vi aldrig aldrig någonsin får upphöra tro på att störst av allt är kärleken – allas rätt till sin kärlek.

 

Lyssna på industrin, Hadzialic

Dagens Arbete har granskat krisen för yrkesgymnasierna. Det är ett allvarligt problem då industrin skriker efter utbildad och kompetent arbetskraft. Jag skrev på ledarplats: Höj statusen på yrkesgymnasiet!

Ministern Aida Hadzialic delar oron och skrev på debattplats i DA om vikten av att säkerställa kompetensförsörjningen. Hon pekade på att LO och Svenskt Näringsliv tillsammans med staten har utropat 2016 till Yrkesutbildningens år. Ministern pekade också att industriutbildningarna bör ge högskolebehörighet. Det är en viktig principiell markering.

Men det finns mer att göra, vilket IF Metalls ordförande Anders Ferbe visar i sitt debattinlägg som svar på ministerns.

” För drygt 10 år sedan tog IF Metall initiativ till Teknikcollege. Vi såg en utveckling där ungdomar valde bort industriprogrammet, parallellt med en dramatisk teknikutveckling inom svensk industri – som ställde allt större krav på medarbetarnas kompetens”, skriver Ferbe.

Teknikcollege bygger på gymnasieskolans teknikprogram i kombination med ett tekniskt inriktat yrkesprogram. Det har byggts upp i samverkan mellan fack och arbetsgivare inom industrin.

Ferbe konstaterar att den uppdelning som präglar svensk gymnasieskola, mellan studieförberedande utbildningar och yrkesutbildningar, inte passar industrins behov. Industrin efterfrågar teoretiska praktiker och praktiska teoretiker.

Det finns ett färdigt förslag i en statlig utredning som bygger på erfarenheterna från Teknikcollege. Om minister Hadzialic vill göra något konkret för att värna industrins kompetensförsörjningsbehov kan hon redan nu göra politik av utredningens förslag.

Hadzialic har markerat bra mot Björklunds idé att de som ska jobba i industrin inte behöver några teoretiska kunskaper, men snäva inte in gymnasiebegreppet utan se till att yrkesutbildningarna klarar att både ge högskolebehörighet och utveckla en pedagogik i nära samverkan med industriföretagen. Teori och praktik är kunskapskällor som befruktar varandra. Och framförallt måste yrkesutbildningarna vara relevanta så att eleverna kan bli anställningsbara när de gått klart utbildningen.

Lyssna på industrin och utveckla yrkesutbildningen, Hadzialic!

 

 

Löfven hann före Zlatan

Jag har skojat på twitter de senaste dagarna om vem som skulle komma med veckans stora nyhet först: Zlatan eller Löfven. Det blev Löfven. I dag visade han upp sina nya statsråd och berättade om den regeringsombildning han aviserat skulle ske före maj månads utgång.Det var kanske inte så revolutionerande som en del av oss hade hoppats på. Men inte så tokigt heller.

När jag tidigare resonerat om regeringsombildning har jag pekat på några saker: vikten av att tillsätta en EU-minister och en samordningsminister samt låta Socialdemokratin ta över bostadspolitiken. Jag kan med glädje konstatera att Löfven nu tillsätter en EU-minister – Ann Linde – med gedigen erfarenhet av internationellt arbete, både globalt och på EU-nivå. Det är utmärkt. Ibrahim Baylan blir förutom energiminister också samordningsminister vilket också är bra. Har möjligen lite svårt att förstå kombinationen fackminister och samordningsansvar.

Bostadspolitiken har däremot inte Löfven vågat ta ifrån Miljöpartiet. I gengäld tillsätter han en tung och erfaren miljöpartist på denna post, Peter Eriksson. Det bådar trots allt gott. Eriksson har också den kommunala erfarenhet som jag tror är nödvändig för att förstå bostadsfrågan komplexitet.

Karolina Skog är en omvittnat duktig miljöpartist som nu får ersätta Åsa Romson som miljöminister. Det var givet att den posten skulle behållas av de gröna.  Och Isabella Lövin får titeln vice statsminister, vad det nu är bra för. Desto viktigare är hennes delvis nya uppdrag som kallas minister för internationellt utvecklingsarbete och klimat – alltså både bistånd och klimatpolitik.

Mikael Damberg avlövas handelsfrågorna som tas över av Ann Linde vilket är rimligt, men vad Löfven menar med att näringsministern ska ha mer ”jobbfokus” dvs Damberg ska fokusera på att få fram ”enkla jobb” är mer höljt i dunkel. Samtidigt befästs Ylva Johanssons roll som etablerings- och arbetsmarknadsminister – dvs hennes jobbfokus ska ha med nyanlända att göra. Här kan möjligen vissa krockar uppstå även om jobb till nyanlända handlar om både avancerade och enkla jobb. Vore bättre om Damberg hade fullt fokus på nyindustrialisering och innovation – Löfvens båda prestigeprojekt som behöver bli konkret politik.

Löfven väljer att inte tillsätta någon integrationsminister vilket är bra – integrationsfrågan handlar om jobb, bostad, välfärd och bör finnas i alla dessa ministrars fokus. Däremot kunde han ha tillsatt en migrationsminister och låta justitieminister Johansson slippa denna gigantiska fråga. Men EU-minister Linde bör väl vara den som driver flyktingpolitiken i EU framöver.

Regeringsombildningen var som sagt inte så revolutionerande men kan ändå bidra till en välbehövlig nystart. Att framtidsministern avvecklades gör inget. Det är hög tid att hela regeringen blir framtidsinriktad.

Zlatan blev sist på bollen denna nyhetsvecka. Förhoppningsvis kommer Löfven in i lite bättre målform nu.